Nyårskrönika 2011

2011 började lite som alla år. Med förhoppningar. Med en mor som traditionsenligt sa: ”Jag känner på mig att det här kommer bli ett bra år”. Jag önskade också att det skulle bli ett bra år, och så innerst inne, som vanligt önskade jag, även om det aldrig riktigt slagit in, att jag skulle få träffa någon. På riktigt. Det började, också lite traditionsenligt, med en förkylning. Jag stod i feber på torget vid tolvslaget och försökte le och säga gott nytt år med ett rakblad i halsen och hade kunnat lägga mig och svimma på beställning.  Men det började också med att jag tog chanser. I januari började jag pendla de 14 milen till Malmö för en högskolekurs. Jag behövde förändring. Jag fick nya vänner. Jag vågade kasta mig ut i nåt nytt.  Det fortsatte med att jag vågade säga ifrån till en chef som gjorde saker vi inte kommit överens om. Jag fortsatte i årets ledords tecken. Fick ett annat jobb. Nåt helt nytt, och fick ny smak på livet. Jag vågade säga ifrån till en kille som behandlade mig taskigt. Jag fyllde 25, och på nåt sätt infann sig en ro i mig. Att det inte spelar så stor roll. Att jag är min egen lyckas smed. Vad betyder det egentligen vad andra tycker, så länge man inte medvetet trampar nån på tårna. Det går inte att vara alla till lags hur man än försöker. Jag betyder minst lika mycket som alla andra. Det finns alltid de som tycker olika, och det fick vara slut på att nedvärdera mig själv. Och det var då, när jag insett det, det hände. Det bästa av allt: Jag fann honom med stort H, utan kompromisser och tvivel. Jag träffade någon. Önskningen slog in, och 2012 kunde inte ha börjat bättre. För jag är kär. På riktigt.