I mitten på 2010 skrev jag inlägget “Till det barn som väntar”. I början på 2011 kom det där barnet och det blev inte alls som jag hade tänkt. Jag blev inte alls så där jublande lycklig och kände att jag älskade mitt barn högst av allt. Det tar emot att säga det, men så var det. Jag var glad över barnet. Men jag levde inte i den där bubblan jag hade förväntat mig.
Jag avskydde att amma och grät mig igenom många utav de tillfällena. Tillslut konstaterades en förlossningsdepression. Den höll i sig halva året. Fast trots den lyckades jag avsluta studier som hängde över mig. Lagom till vårt bröllop slutade jag medicinera. Och jag var lycklig igen. Jag kände mer och mer att jag älskade mitt barn och jag tyckte om att göra det.
Mycket av året är i en dimma tack vare den där depressionen.
Men bröllopet var härligt, jag fick den jag vill leva med. Egna löften. Enkel grillfest och sol trots utlovat regn. Sen att våra tackkort inte kommit längre än till vår byrå de flesta utav dem. Det kan vi fixa med senare.
Hösten var bra och jag började jobba på halvtid igen. Vilket i praktiken innebar två heltidsdagar i veckan på jobb och tre som mammaledig.
Sen skedde två mirakel. Det ena var att banken, mot alla odds, godkände vår låneansökan vilket gjorde att vi kunnat köpa vårat hus på landet som vi alltid drömt om. Dels de snart två år vi har tillsammans, men även på varsitt håll långt innan. Så nu njuter vi av att istället för att ha grannar som man vill kalla för kossor, ha riktiga kossor nästgårds. Vi kan titta på dem och njuta av att känna landetkänslan. Men slipper sköta om dem.
Det andra miraklet är att vi blev gravida med vår nummer två. Så man skulle kunna säga att vi ringar in året på det viset. Vi börjar och slutar det med ett barn i magen. Dock i början ett alldeles klart och nu ett hyfsat nytt.
Gott nytt år till er alla
