Nyårskrönika 2011

2011 började lite som alla år. Med förhoppningar. Med en mor som traditionsenligt sa: ”Jag känner på mig att det här kommer bli ett bra år”. Jag önskade också att det skulle bli ett bra år, och så innerst inne, som vanligt önskade jag, även om det aldrig riktigt slagit in, att jag skulle få träffa någon. På riktigt. Det började, också lite traditionsenligt, med en förkylning. Jag stod i feber på torget vid tolvslaget och försökte le och säga gott nytt år med ett rakblad i halsen och hade kunnat lägga mig och svimma på beställning.  Men det började också med att jag tog chanser. I januari började jag pendla de 14 milen till Malmö för en högskolekurs. Jag behövde förändring. Jag fick nya vänner. Jag vågade kasta mig ut i nåt nytt.  Det fortsatte med att jag vågade säga ifrån till en chef som gjorde saker vi inte kommit överens om. Jag fortsatte i årets ledords tecken. Fick ett annat jobb. Nåt helt nytt, och fick ny smak på livet. Jag vågade säga ifrån till en kille som behandlade mig taskigt. Jag fyllde 25, och på nåt sätt infann sig en ro i mig. Att det inte spelar så stor roll. Att jag är min egen lyckas smed. Vad betyder det egentligen vad andra tycker, så länge man inte medvetet trampar nån på tårna. Det går inte att vara alla till lags hur man än försöker. Jag betyder minst lika mycket som alla andra. Det finns alltid de som tycker olika, och det fick vara slut på att nedvärdera mig själv. Och det var då, när jag insett det, det hände. Det bästa av allt: Jag fann honom med stort H, utan kompromisser och tvivel. Jag träffade någon. Önskningen slog in, och 2012 kunde inte ha börjat bättre. För jag är kär. På riktigt.

Nyårskrönika 2011

I mitten på 2010 skrev jag inlägget ”Till det barn som väntar”. I början på 2011 kom det där barnet och det blev inte alls som jag hade tänkt. Jag blev inte alls så där jublande lycklig och kände att jag älskade mitt barn högst av allt. Det tar emot att säga det, men så var det. Jag var glad över barnet. Men jag levde inte i den där bubblan jag hade förväntat mig.

Jag avskydde att amma och grät mig igenom många utav de tillfällena. Tillslut konstaterades en förlossningsdepression. Den höll i sig halva året. Fast trots den lyckades jag avsluta studier som hängde över mig. Lagom till vårt bröllop slutade jag medicinera. Och jag var lycklig igen. Jag kände mer och mer att jag älskade mitt barn och jag tyckte om att göra det.

Mycket av året är i en dimma tack vare den där depressionen.

Men bröllopet var härligt, jag fick den jag vill leva med. Egna löften. Enkel grillfest och sol trots utlovat regn. Sen att våra tackkort inte kommit längre än till vår byrå de flesta utav dem. Det kan vi fixa med senare.

Hösten var bra och jag började jobba på halvtid igen. Vilket i praktiken innebar två heltidsdagar i veckan på jobb och tre som mammaledig.

Sen skedde två mirakel. Det ena var att banken, mot alla odds, godkände vår låneansökan vilket gjorde att vi kunnat köpa vårat hus på landet som vi alltid drömt om. Dels de snart två år vi har tillsammans, men även på varsitt håll långt innan. Så nu njuter vi av att istället för att ha grannar som man vill kalla för kossor, ha riktiga kossor nästgårds. Vi kan titta på dem och njuta av att känna landetkänslan. Men slipper sköta om dem.

Det andra miraklet är att vi blev gravida med vår nummer två. Så man skulle kunna säga att vi ringar in året på det viset. Vi börjar och slutar det med ett barn i magen. Dock i början ett alldeles klart och nu ett hyfsat nytt.

Gott nytt år till er alla

När döden griper tag i oss alla

Igår skrev Tindra om döden. Vad som händer efter döden vet ingen. Det finns ingen som vet, eller ja ingen som kan berätta iallafall.

Många har teorier och min kommer här. Min är lite luddig för på ett sätt tror jag att andar kan gå igen, det är jag övertygad om. Dessa andar kan mycket väl vara sådana som har oavklarade delar de behöver ta itu med. Eller har jag sett för många avsnitt av medium och det okända?

Samtidigt så tror jag verkligen att man kommer till himlen när man dör. Att man får komma till en himmel som är ens hjärtas lyckligaste tid. Allt man längtar efter ska bli sant o de man saknat när man levde möter upp med oss där.

Min farfar dog för några år sedan. Hela sitt liv har han varit en bestämd men underbar man. Vi hade en speciell relation vi två och jag var en av få som pratade om djupa ämnen med farfar. De sista åren av sitt liv var han sängliggande och hade ett ganska odrägligt liv. När han dog är jag övertygad om att han fick friska ben igen och kunde gå och påta i sin trädgård i sin blårutiga skjorta och reklamkepsen han fått från pappa.

Det är tur att man inte vet vad som händer när man blir gammal. Men det tar vi då. Nu ska vi leva livet och fylla det med ögonblick att återuppleva i våra tankar när vi som mest behöver det.

Älskade farmor !!

Idag gick älskade farmor bort, något man har bearbetat under flera år.. Kanske låter knäppt , men det har varit en lång tid, av sorg, saknad och oförståelse , saknad efter den farmor man växt upp med under många år. Farmor med de rosen röda kinderna och det perfekta upplagda håret med en lite sjal över , röd och vitt prickig om de var fix i trädgården och ngt finare om det var fin besök på g.

Här man lärde sig o simma i poolen,här man åkte o handlade med farmor på konsum, i småstads hålan, där alla kände alla.

Älskade älskade farmor, den sista tiden var du så dålig, och det gjorde riktigt ont i mig , ont att se dig lida, se dig så oförståd över sitvationen du inte råde över. Du var förvirrad vem jag var, vem du egentligen var längre.

Jag älskar dig, och kommer alltid att göra, för mig är du farmor med röd rosiga kinder, och ett trevligt hallå i telefonen. En farmor som alltid ställt upp och alltid älskat mig.

Du kommer till en plats nu som är bättre, du och farfar hand i hand, Ja tänker på dig, och minns dig som världens snällaste, tack farmor för alla underbara år tillsammans <3

Familjeliv

Man kan ju tycka att inlägget ska handla om jul nu när den är så nära. Men icke. Det ska handla om sajten familjeliv.se.

Sen jag tog hem deras app har läsandet blivit mer frekvent. Och jag kan våga mig på att erkänna att det är dagligen. Jag läser mycket, skriver sällan. Men vad som gör mig irriterad är folks misstro till människan. Så fort man inte känner igen en situation eller tycker det låter för hemskt för att vara sant så skrivs det mängder med trollkommentarer. Ett troll är då tydligen någon som hittat på för uppmärksamhet o debatt.

Och ja, ibland är livet too bad to be true. Men inte behöver man höra att man ljuger då. Själv utgår jag hellre från att någon skriver sanning än att de hittar på. Om det sen visar sig att det var lur ja då får det så vara.

Man kan lätt ryckas med i trådarna. Både lektrådar där man fyller på med ord på sista bokstaven eller namn i bokstavsordning. Eller nåt annan lek. Finns trådar om sex i alla former, matlagning, viktresor med mera.

Men framförallt de här människoödenas trådar. Där man känner med den stackare som förtvivlat letar efter sin pappa som försvunnit, eller barn som kämpar för livet osv. Det är underligt att ett forum kan röra upp så mycket känslor.

Nu ska jag sova inför julen. Men först ska jag se hur det gått för tjejen som blev utesluten av svärmor från julfirandet.

God jul!

Veckans i-landsproblem:

Att inte hunnit med att göra julgodiset innan jul…

Sweet Christmas

Julstresspaniken som jag tjatade om i mitt förra inlägg har lagt sig lite och jag har inte panikköpt en enda chokladask faktiskt. Jag hoppas lite att jag själv inte får nån heller i år. Jag har nämligen slutat äta godis. Det är sant! Hör jag applåder? Jag var den där som inte kunde motstå att nypa tag i en kexchoklad på väg till kassan i affären. ”För jag cyklar ju faktiskt till affären, så det förtjänar jag.”  Jag är också en sån som når en gräns, sedan slår näven i bordet och tänker att nu får det vara bra! Det var några månader sen. Första veckan var svår, men jag ersatte sötsuget med minimorötter. Jättefiffigt godissubstitut, och nu kan jag gå förbi en godishylla utan att ens vilja ha en godisbit gratis.
Jag tackade till och med nej till en glass på jobbet förra veckan och tog en clementin istället. För jag var inte sugen.
(Fast vem är det mitt i vintern kanske.) Men ändå! Så ni som också kämpar mot den där sockerboven som tar greppet om dig… Kroppen är otroligt bra på att göra sig av med det behovet, om man bara kämpar lite i början.

Nästa gång vi hörs har vi julat färdigt. och jag vill avsluta med en liten uppmaning. Håll era eventuella söta hundar borta från choklad.  Det är gott men livsfarligt för dem. Vår vovve lyckades ett år bryta sig in, med luktsinnets hjälp, i en julklappssäck och kalasa upp en halv chokladkartong när vi inte var hemma. Det kunde ha slutat riktigt illa, men han var inte tillräckligt smart att förstå att han kunde ha dött, och det kom upp igen.
Jag säger det för att det är så lätt att göra ”vacker tass” och ge dem en bit. Men gör inte det. Vi ska alla ha en god jul, och de gillar köttbullar lika bra ; )
Ha en kul jul!

Att hjälpa eller inte hjälpa..

Sitter på tåget från London och skriver. Ska för första gången hälsa på min kusin och hans familj. Har träffat dem en gång innan, i somras, då i Sverige.

När vi skrev att vi skulle hit blev de glada och ville gärna att vi skulle komma. De bad oss ringa när vi landat för att få en närmare beskrivning hur vi tar oss till dem. Dock svarade de inte så vi fick ta reda på det själva. Snurrigt värre. Och dyrt. På kartan såg det så nära ut. Men i verkligheten var det knöligt värre.

Jag vet inte om de har körkort och bil men hade de kommit till mig hade jag hjälpt dem att hitta billigaste o smidigaste vägen innan de reste för att underlätta. Om jag inte hade kunnat hämta dem förstås.

Men så tänkte inte de.

Så då undrar jag, hur är den vanliga ordningen att bete sig i en sådan situation? Är det vanligt att man försöker hjälpa innan eller är det vanligare att låta resenärerna ta reda på sånt själv?

Nu är vi snart framme hoppas jag. Klockan är fyra svensk tid och vi reste hemifrån vid kl sex imorse. Så ska bli skönt att få landa.

(Dags att dra igång min veckatliga skrivelse från tidigare igen )

Veckans i-landsproblem:
Att behöva skita med telefonen på laddning. Hur ska man då fördriva tiden om man inte kan spela eller slösurfa?

Tack, min nya vän..

Jag ägnar detta brevet till dig min nyfunne vän.. En berättelse om att kärlek kan växa sig stark, under en kort tid,kärleken till en vän.

Jag skulle nog inte vinna pris, om det kom en tävling i hur mkt saker jag vet om dig. För när man tänker efter …. så vet jag inte så mkt.

Att vi träffades under en jobb period som hastigast, och under ngn mat rast bara klickade.  Tänk att någon man är lika gammal som, bott några minuter ifrån, och har mycket samma berättelse i ryggsäcken, kan vara helt okänd för en.

Jag vill tacka dig, för att jag fått en ny vän, en vän som jag kan skratta med, skoja med, men också berätta de grejer jag skäms över, och inte egentligen ens vill erkänna för mig själv, och absolut inte för ngn annan.

Du har fått mig att inse att varje dag är en dag av nya möten, och man vet aldrig vem man träffar och binder ett band med.

Tack Cornelia, för vår träff idag, och tack för att jag har fått möjligheten att träffa och lära känna dig. 

 

När det LIDER mot jul

Ja hörrni, känner ni hur den kryper runt knuten, upp för trappen, in genom dörren. Julstressen.Genomtänkta, lagom dyra, finurliga men användbara julklappar ska köpas till släkt och vänner och  folk man nästan inte känner.
Jag brukar alltid tycka den är överskattad. Julstressen. Det är väl inte så jäktigt, börja planera folk, så slipper
ni klaga på allt som ska göras till jul. I år klagar jag själv. Jag har inte hängt med alls i år. Jag tycker det är roligt att
ge presenter men jag skulle behöva mer tiiid. Tanken på att det
är JULAFTON nästa vecka ger mig nästan hjärtklappning då jag bara köpt en enda julklapp. Ingen julstämning någonstans och Lucian borde enligt mitt tidsperspektiv ha väntat sisådär en eller två månader till. Herreminje. Har jag verkligen blivit så gammal att jag vill dra till med klyschan ”jaha ni, inga julklappar sa vi i år va? Det är ju gemenskapen som är det viktiga” Nä, det kanske är bättre att gå all in. Uppleva den där julstressen på riktigt. Armbåga mig fram i kommersen och panikköpa femtielva chokladaskar. Vi ses i en kö någonstans.

Att stjäla tid

Det här med tid är en intressant sak. Jag är uppvuxen i en familj med tidsoptimister, till viss del är jag en av dem. Men ändå inte.

Jag tycker nämligen att säger man en tid. Så är det så. Då kommer jag den tiden. Möjligen 10 min sen om något krisar. Inte 2 timmar senare.

Lite är det ju ändå så att bestämmer man en tid med någon lägger man ju upp övriga tider efter den.

I helgen rann droppen över och kommer betyda förändring. För visst är det ju ändå så att så länge vi inget gör åt det, så länge vi inte säger ifrån på skarpen blir det ingen förändring.

Pappa hade två veckor innan kallat till familjemiddag. Ok, det kan ju vara trevligt tänkte vi och sa ja trots att vi behöver all ledig tid inför helgens flytt. Vi bestämde kl tre för att vi skulle hinna med och vara där en stund innan vi behövde åka vid sju för att få en någorlunda lugn kväll. Min klocka ringer fem på måndagar så det kändes extra viktigt att få barn i säng o framförallt sig själv.

Vi hade tänkt åka in till staden redan halv ett o göra ärenden. (bor fem mil ifrån). Men av olika anledningar blev det inte så. Halv två ringde syster, och då konstaderades att de var minst en timme sena. En timme senare ringde pappa o nästa bud var halv fem.

Mäkta irriterade åkte vi in o var inne halv fem. Kvart i fem kom de. Och hade inte ens en liten ursäkt. Snarare tvärtom.

Detta gjorde att vi kände oss stressade hela middagen. Och tillråga på allt fick vi kommentaren ”trodde ni verkligen vi skulle ses kl tre. Känner ni inte pappa? Och ett skratt. Nästa gång kommer vi inte om tiden ändras. Ok visst. Man kan sitta i bilkö eller bli akut skitnödig när man ska gå o bli sen. Det är lugnt. Men att ha det som vana o rutin är inte ok.

Tror ni det funkar? Troligen inte. Vi kommer troligen bli kallade tjuriga o fåniga. Men ja, det kan vi ta!

Att jämt vara sen är att vara oerhört respektlös och att säga att min tid inte räknas.

Det är inte kul att jämt behöva skämmas att min familj är som de är. Men nu är jag trött på det. Och operation att lära familjen en läxa börjar härmed.